Sysselsättning/Lissabonstrategin

Eftersom arbetslösheten är EUs största ekonomiska och sociala problem bör samordningen av den ekonomiska politiken ha som ett särskilt viktigt syfte att främja ökad tillväxt och sysselsättning.

Samarbetet om sysselsättningspolitiken stärktes genom förändringen i EUs fördrag i Amsterdam. Samarbetet sker inom fyra områden:
- att förbättra anställbarheten
- att utveckla företagarandan
- att uppmuntra företagens och de anställdas anpassningsförmåga samt
- att stärka jämställdhetspolitiken.

Sedan 1998 har gemensamma riktlinjer med mål utarbetats, vilka länderna ska uppnå med sin sysselsättningspolitik. Varje medlemsland gjorde från början en handlingsplan, National Action Plan (NAP), över vilka åtgärder man vidtagit respektive planerar att genomföra för att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten.

Utifrån dessa handlingsplaner arbetar EU-kommissionen och rådet fram en rapport om genomförandet av riktlinjerna. Rapporten ligger till grund för nästa års riktlinjer. Där ges också rekommendationer till länderna om ytterligare insatser på områden där man anser att respektive land inte varit tillräckligt framgångsrikt.

En viktig del i sysselsättningsstrategin är att det förutsätts att parterna på arbetsmarknaden deltar i processen.

Från starten har parterna LO, TCO, SACO, Svenskt Näringsliv, Kommunförbundet och Landstingsförbundet träffats informellt och gjort gemensamma uttalanden och påverkat både riktlinjer och nationella handlingsplaner. Några år har det t.o.m. inneburit att man har formulerat vissa avsnitt i planen.

Fr o m 2003 har planerna blivit treåriga med kortare uppföljning varje år. Även strukturen för riktlinjer och planer har justerats. Sysselsättningsriktlinjerna är sedan 2007 samordnade med Lissabonstrategin. De årliga planerna kallas nu Nationella Reformplaner och omfattar förutom sysselsättningsriktlinjerna alla de ekonomiska, sociala och miljöfrågor som sedan år 2000 ingår i Lissabonstrategin.