Jag accepterar inte det samhälle jag ser växa fram nu

Få kan mäta sig med Jamile Ismails mångsidiga bakgrund. Hon har arbetat på Reumatikerförbundet och på Tenstagården, suttit i ett flertal olika föreningar och två olika kvinnoorganisationer och varit elevassistent.

Vissa av uppdragen har inneburit ideellt arbete, andra har varit betalda. Men hon har alltid lyckats få ihop tillvaron inom ramen för det engagemang som hon brinner allra mest för: frågor som rör ungdomar och kvinnor. Sedan hon kom till Sverige från Libanon 1982 hade hon inte gått sysslolös en dag när hon för två år sedan drabbades av arbetslöshet. Sedan dess har tillvaron blivit betydligt tyngre.

– Jag är en människa med mycket vilja, kraft och mycket kunskap. Som kvinna, över 50 med invandrarbakgrund har jag nu börjat ställa mig frågan om det är så förutsägbart att dessa egenskaper ligger mig till last, trots allt jag kan och vill?

För Jamile är det tydligt att de senaste fyra årens arbetsmarknadspolitik inneburit hårdare krav på varje arbetslös individ och ett tyngre klimat där arbetslösa får bära större del av skulden för långkonjunkturen, trots att det är samhället i stort som mest effektivt kan lösa problemen.

– För mig handlar det inte bara om hur det ser ut i min specifika situation utan för alla omkring mig som jag läser, hör om eller känner själv, till exempel här i Tensta i Stockholm där jag bor.

Rent praktiskt ser Jamile att Arbetsförmedlingens arbete har blivit mindre effektivt. Annonserna blir färre på platsbanken och får ofta ligga kvar också när platserna egentligen redan har tillsatts.

Trots erfarenheter och engagemang har hon nu en praktikplats på deltid med meningslöst arbete i receptionen på ett företag. Praktikjobbet innebär att hon får cirka 9.000 kronor i månaden och måste ta hjälp av sina barn för att klara omkostnaderna. Sedan ett år tillbaka pluggar hon pedagogik på universitetet som kvällskurs för att fortsätta känna sig utmanad. Under tiden söker hon de jobb hon tilldelats enligt arbetsmarknadsåtgärderna, samtidigt befinner hon sig i den fas av åtgärder som innebär att hon snart riskerar att bli utförsäkrad.

– Det arbete jag utför ser jag som symtomatiskt med dagens politik där arbetsgivare uppmuntras att inte anställa eller faktiskt behöver betala för sin arbetskraft. Så många praktikanter står ständigt redo att arbeta billigare trots att detta inte innebär någon lösning på sikt, för mig och andra som faktiskt har mycket kvar att ge mot rimlig betalning på arbetsmarknaden.

För Jamile är lösningen enkel: Erbjud mer utbildning och låt det få kosta att förbereda människor för ett fortsatt arbetsliv.

– Jag protesterar mot hur välfärden vittrar sönder, något som drabbar arbetslösa mest av alla. Jag accepterar inte det samhälle jag ser växa fram nu. Ett samhälle ska vara till för alla. Jag lärde mig och mina barn rättvisa, respekt, vikten av mänskliga rättigheter och människovärde. Idag är det här hotade begrepp som återigen kräver aktivt försvar. Den nuvarande politiken innebär ett fortsatt stängande av dörrar för människor utan att man öppnar nya – det måste förändras nu!

Text: Anna-Maria Sörberg