Viktiga områden
2010-09-03
De borgerliga partierna vill försämra arbetsrätten. Det handlar inte bara om småsaker utan om grundläggande förändringar i den svenska modellen.
I sitt valmanifest föreslår Alliansen att ungdomar under 23 år ska kunna provanställas i 18 månader i stället för som i dag 6 månader.
- Provanställning är den mest otrygga anställningsform som finns eftersom arbetsgivaren kan avsluta anställningen när som helst utan att ange något som helst skäl, skriver Dan Holke, chefsjurist på LO-TCO Rättsskydd, i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
Dan Holke har sammanställt broschyren Arbetsrätten med en borgerlig regering. Den visar tydligt vilka förändringar de borgerliga partierna har planerat att göra om de får sitta kvar vid makten. De riktar framför allt in sig på anställningstryggheten.
De borgerliga partierna kallar detta för att reformera, eller modernisera, arbetsrätten. Men att prata om modernisering är konstigt i sammanhanget eftersom det framför allt handlar om att återgå till den situation som rådde i slutet av 1800-talet, det vill säga att arbetsgivaren ska bestämma allting själv.
Den moderna svenska arbetsmarknadsmodellen bygger på att två parter, facket och arbetsgivarorganisationen, självständigt sluter avtal om löner och arbetsvillkor. Det finns alltså inga statliga minimilöner, och lagar om arbetstid och andra villkor kan ofta ersättas av avtal mellan facket och arbetsgivaren. Traditionellt har både fackföreningsrörelsen och arbetsgivarna varit nöjda med detta eftersom det är ett flexibelt system som samtidigt skapar balans, eftersom båda parterna måste vara överens.
De borgerliga partierna vill att arbetsgivarna ska ha mer att säga till om. Om de får som de vill skulle möjligheten att få igenom saker förhandlingsvägen försvåras. I många fall skulle strejk och blockad bli det enda sättet för löntagarna att få igenom sina krav. Så ser det ut i länder med svaga fackföreningar, till exempel i södra Europa.
Nu verkar visserligen de borgerliga partierna ha tänkt på det eftersom de samtidigt vill inskränka rätten att strejka. Strejkrätten, som är en av de grundläggande demokratiska fri- och rättigheterna, har redan försvagats i och med den så kallade Lavallagen, som förbjuder facket att sätta ett utländskt företag som vägrar underteckna svenskt kollektivavtal i blockad.
Men de borgerliga partierna nöjer sig inte med det. Centerpartiet vill ha ”normer för vilka stridsåtgärder som är rimliga”. Folkpartiet vill ha ”en lagstadgad proportionalitetsregel i svensk konflikträtt” om arbetsmarknadens parter ”fortsatt inte visar återhållsamhet i stridsåtgärder”. Kristdemokraterna vill också ha en regel om ”proportionalitet”, men anger inte vem som ska avgöra vad som är proportionellt och inte. Kristdemokraterna vill dessutom inskränka rätten att vidta sympatiåtgärder.
Läs mer i Dan Holkes rapport Arbetsrätten med en borgerlig regering.
Text: Kalle Holmqvist
Högerns attack mot löntagarna
De borgerliga partierna vill försämra arbetsrätten. Det handlar inte bara om småsaker utan om grundläggande förändringar i den svenska modellen.
I sitt valmanifest föreslår Alliansen att ungdomar under 23 år ska kunna provanställas i 18 månader i stället för som i dag 6 månader.
- Provanställning är den mest otrygga anställningsform som finns eftersom arbetsgivaren kan avsluta anställningen när som helst utan att ange något som helst skäl, skriver Dan Holke, chefsjurist på LO-TCO Rättsskydd, i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
Dan Holke har sammanställt broschyren Arbetsrätten med en borgerlig regering. Den visar tydligt vilka förändringar de borgerliga partierna har planerat att göra om de får sitta kvar vid makten. De riktar framför allt in sig på anställningstryggheten.
De borgerliga partierna kallar detta för att reformera, eller modernisera, arbetsrätten. Men att prata om modernisering är konstigt i sammanhanget eftersom det framför allt handlar om att återgå till den situation som rådde i slutet av 1800-talet, det vill säga att arbetsgivaren ska bestämma allting själv.
Den moderna svenska arbetsmarknadsmodellen bygger på att två parter, facket och arbetsgivarorganisationen, självständigt sluter avtal om löner och arbetsvillkor. Det finns alltså inga statliga minimilöner, och lagar om arbetstid och andra villkor kan ofta ersättas av avtal mellan facket och arbetsgivaren. Traditionellt har både fackföreningsrörelsen och arbetsgivarna varit nöjda med detta eftersom det är ett flexibelt system som samtidigt skapar balans, eftersom båda parterna måste vara överens.
De borgerliga partierna vill att arbetsgivarna ska ha mer att säga till om. Om de får som de vill skulle möjligheten att få igenom saker förhandlingsvägen försvåras. I många fall skulle strejk och blockad bli det enda sättet för löntagarna att få igenom sina krav. Så ser det ut i länder med svaga fackföreningar, till exempel i södra Europa.
Nu verkar visserligen de borgerliga partierna ha tänkt på det eftersom de samtidigt vill inskränka rätten att strejka. Strejkrätten, som är en av de grundläggande demokratiska fri- och rättigheterna, har redan försvagats i och med den så kallade Lavallagen, som förbjuder facket att sätta ett utländskt företag som vägrar underteckna svenskt kollektivavtal i blockad.
Men de borgerliga partierna nöjer sig inte med det. Centerpartiet vill ha ”normer för vilka stridsåtgärder som är rimliga”. Folkpartiet vill ha ”en lagstadgad proportionalitetsregel i svensk konflikträtt” om arbetsmarknadens parter ”fortsatt inte visar återhållsamhet i stridsåtgärder”. Kristdemokraterna vill också ha en regel om ”proportionalitet”, men anger inte vem som ska avgöra vad som är proportionellt och inte. Kristdemokraterna vill dessutom inskränka rätten att vidta sympatiåtgärder.
Läs mer i Dan Holkes rapport Arbetsrätten med en borgerlig regering.
Text: Kalle Holmqvist
Dela