LO - Övriga tal och artiklar http://www.lo.se Wed, 13 Oct 2010 00:00:00 +0200 http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/327B87E2395ADD7CC12577BB003B5BFEWed, 13 Oct 2010 12:48:21 +0200Publicerad på Dagens Industris hemsida 13/10 2010 Från kris mot full sysselsättning kallar regeringen sin budgetproposition. Prognosen är dock en arbetslöshet på hela 8 procent nästa år som sjunker långsamt 2012. Ambitionsnivån ter sig långt ifrån retoriken. Anmärkningsvärt är att regeringen inte tar upp den för vårt välstånd så viktiga frågan om höjd produktivitetsutveckling. Den ekonomisk-politiska nyckelfrågeställningen i dag handlar inte bara om fler i arbete, utan om hur både ökad sysselsättning och produktivitet (BNP per arbetad timme) kan främjas samtidigt. Budgetpropositionens förslag svarar inte upp mot denna mer komplicerade utmaning. Alliansens så kallade jobbpolitik ger sannolikt en svagare utveckling av svensk ekonomis produktivitet. Det är en för lite debatterad baksida av regeringens ekonomisk-politiska strategi. Med en växande tjänstesektor försvåras en god produktivitetsutveckling än mer. Det är svårare att effektivisera produktionen i tjänstebranscher än industrin, på grund av att kapitalintensiteten inte kan öka lika snabbt. Skälen för politikerna att hålla fokus på tjänstesektorns produktivitetsutveckling är skärpta. Detta gäller såväl för privat som offentlig tjänstesektor. En nyckelfaktor för god produktivitetsutveckling är en återkommande möjlighet till ökad kompetens för arbetskraften. All uppdelning mellan de som har jobb och inte, är i sammanhanget artificiell. Det räcker inte att lita till utbildning av arbetskraften inom företag. Det finns ett uppenbart samhälleligt behov av större offentliga stimulanser av utbildning för vuxna. Det ger inte en tillräcklig omställningsförmåga på arbetsmarknaden att lita till privat finansiering på detta område i så hög grad som regeringen gör. Budgetpropositionen är ett tydligt exempel på att regeringen inte har fokus på produktivitetsutvecklingen. De cirka 13 miljarder kronor som budgeten innehåller till expansiv politik 2011 skulle minst kunna fördubblas med en sådan inriktning. En nödvändig satsning som lyser med sin frånvaro är ett utbildningslyft. En avgörande del i ett sådant borde vara att skapa 20.000 platser arbetsmarknadsutbildningar i genomsnitt per månad. Cirka 30.000 personer per år skulle då kunna komma ifråga för studier som ligger nära arbetsmarknadens efterfrågan på yrken och de skulle kunna göra detta under en begränsad tid med ersättning på a-kassenivå. Det skulle gynna såväl företag, som anställda och arbetslösa. Det vore en mer ansvarsfull ekonomisk politik än regeringens, vilken medför risker med arbetslösheten på sikt genom alltför små satsningar på vuxnas utbildning i dag. Förutsättningarna att främja svensk ekonomis produktivitet är goda. Men regeringen väljer tyvärr bort möjligheter. Lena Westerlund, LOs chefsekonomhttp://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/327B87E2395ADD7CC12577BB003B5BFEhttp://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/6482536A36816BCEC12577A1004641E2Fri, 17 Sep 2010 02:47:23 +0200Publicerad på Passagen 10 september 2010 Den sittande alliansregeringen var snabb med att genomföra reformer som till stor del haft negativ inverkan på kvinnors ekonomi och arbetskraftsdeltagande. Denna skeva jämställdhetsprofil i alliansregeringens politik har knappt uppmärksammats, varken av regeringen själv eller i media. Högre a-kasseavgifter och låg ersättning i kombination med skärpta villkor för att få ersättning från a-kassan, hårdare regler för sjukskrivna samt införande av vårdnadsbidrag är exempel på politiska förändringar som drabbat kvinnor negativt de senaste fyra åren. Många har till följd av regeringens försämringar av a-kassan med bland annat orättfärdiga arbetslöshetsavgifter lämnat försäkringen. SCB visar att utrikes födda, unga och ensamstående mammor löper hög risk att bli långvarigt beroende av försörjningsstöd, och den huvudsakliga orsaken till detta är arbetslöshet utan rätt till a-kassa. De skärpta kraven för att få ersättning från a-kassan har medfört ökad risk för än fler, framförallt kvinnor, att stå utan annan försörjning än just försörjningsstöd. Att ta emot försörjningsstöd är i sig stigmatiserande, påverkar andra aspekter av livet negativt och minskar drastiskt individens möjligheter att påverka sin egen vardag enligt forskaren Rickard Ulmestig. Ulmestig pekar i sin forskning också på att det är svårare för arbetslösa som har försörjningsstöd att få stöd av Arbetsförmedlingen. Regeringen borde analysera vad förändringarna i a-kassan inneburit för dessa i huvudsak kvinnor. Vad vi vet har regeringen inte gjort någon sådan analys. Detta trots att försämringarna i a-kassan har finansierat delar av de skattesänkningar som i första hand tilldelats högavlönade män. Kvinnor är, ofta till följd av brister i arbetsmiljön, sjukskrivna i större utsträckning än män. Enligt SCBs undersökning av levnadsförhållandena (ULF) har kvinnor inom LO-yrken den allra sämsta hälsan, medan män i högre tjänstemannayrken har den bästa. Regeringens politik på sjukskrivnings-, rehabiliterings- och arbetsmiljöområdet, har inte på ett seriöst sätt överhuvudtaget uppmärksammat att det framförallt är kvinnor som blivit berörda av försämringarna inom dessa områden. Underlag som sänts ut på remiss har varit bristfälliga. Även försämringarna i sjukförsäkringen har finansierat skattesänkningar, vilket inneburit att kvinnor återigen betalat för att högavlönade män fått mer i plånboken. Vårdnadsbidraget är ytterligare ett borgerligt slag mot jämställdheten. De kvinnor som använder vårdnadsbidrag riskerar att bli ekonomiskt beroende av sin partner, både i nutid och framtid eftersom ersättningen är låg och inte heller ger några pensionspoäng. Den långa frånvaro från arbetslivet som vårdnadsbidraget innebär, försämrar dessutom kvinnors möjligheter till en stark ställning på arbetsmarknaden. Regeringen har i det tysta angripit kvinnor som grupp från flera fronter samtidigt, bland annat genom att den underlåtit att analysera helhetseffekterna av den egna politiken. Separata, mindre jämställdhetssatsningar kan aldrig täcka upp för det. Kvinnors situation på och utanför arbetsmarknaden måste beaktas i alla politiska förslag. En politik som resulterar i att allt fler kvinnor hänvisas till försörjningsstöd och vårdnadsbidrag, innebär en bidragslinje där kvinnors beroende av en partner ökar. Det är långt ifrån en arbetslinje där både kvinnor och män ges lika förutsättningar till ekonomisk självständighet. För att få ett samhälle där kvinnor och män är jämställda krävs att det alltid förs en aktiv och strategisk politik för att uppnå detta. Eftersom så inte skett de senaste fyra åren har jämställdheten fått sig en rejäl törn. Madelene Syrén, utredare, LO Ulrika Vedin, utredare, LOhttp://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/6482536A36816BCEC12577A1004641E2http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/4A4BBB28D502FCD6C12577A10045DD63Fri, 17 Sep 2010 02:43:06 +0200Publicerad i Gotlands Tidningar 30/8 2010 I Sverige råder massarbetslöshet. Omkring nio procent, eller närmare 450 000 personer är arbetslösa och antalet långtidsarbetslösa stiger dramatiskt. Det innebär att många människor just nu upplever att möjligheten att påverka sitt eget liv minskar. Den borgerliga alliansens arbetsmarknadspolitik utgår från att arbetslösheten är ett individuellt problem som kan lösas genom att man söker tillräckligt många jobb. Denna arbetsmarknadspolitik har fungerat oroväckande dåligt och medför att insatserna startar sent, trots att det är svårare att få ett arbete ju längre man varit arbetslös. Arbetslösa placeras i huvudsak i de så kallade jobbgarantierna, där de utbildande inslagen är få. Många, även långtidsarbetslösa, erbjuds endast coachning och arbetssökande. Övriga dominerande insatser är varianter av korta praktikinsatser där många arbetslösa utför vanliga arbeten till aktivitetsersättning på 65 procent av tidigare inkomst. Utbildande inslag i syfte att ge individen kunskaper för de jobb där det finns en efterfrågan på arbetskraft, har fallerat. Alliansföreträdare förordar nu mer av samma medicin. Det som fungerar dåligt ska byggas ut mer. För att vi ska få ner arbetslösheten och undvika att den permanentas på en hög nivå, måste arbetslösa ges reella möjligheter att ställa om och komma igen. Då krävs en ny inriktning på arbetsmarknadspolitiken. Vi behöver: Ordentliga satsningar på olika former av utbildning för att arbetslösa ska rustas för de jobb som finns och som växer fram. Det behövs ett utbildningslyft med fler platser på yrkesvux och yrkeshögskola, liksom fler platser på komvux. Arbetsmarknadsutbildningar riktade mot bristyrken måste öka kraftigt. Betydligt fler arbetslösa måste ges möjlighet att byta ett yrke som försvunnit mot ett annat. Arbetspraktikplatser som är kvalitetssäkrade och har stort utbildningsinnehåll genom förstärkt handledning. Arbetsgivare ska ges ersättning för detta. Subventionerade anställningar som i första hand erbjuds dem med långa arbetslöshetstider, där lön och anställningsvillkor är kollektivavtalsenliga. Samråd mellan Arbetsförmedlingen och facklig organisation kring arbetsmarknadspolitiska program på arbetsplatser. Behålla och utveckla den rikstäckande statliga arbetsförmedlingen. Verksamheten ska hålla hög kvalitet, och ske i utbyggd samverkan med arbetsmarknadens parter. Arbetslösheten måste bekämpas. Det ska göras utan att klyftorna i samhället tillåts öka ytterligare. Det kräver definitivt en annan politik än högeralliansens. Oscar Ernerot. ombudsman LO Madelene Syrén, utredare LO Ulrika Vedin, utredare LO http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/4A4BBB28D502FCD6C12577A10045DD63http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/2FEF1C35B698BBD5C12577A0003AFAEEThu, 16 Sep 2010 12:44:13 +0200Publicerad på debattsidan i Dagens Industri den 16 september 2010. Under förra valrörelsen 2006 hävdade Anders Borg, blivande finansminister (M), i en debatt i Almedalen att 6 procent av arbetskraften, de arbetslösa, förlorar på moderaternas politik och 94 procent, de som har ett arbete, tjänar på den. Han syftade på jobbskatteavdraget som gynnar de som har ett arbete samtidigt som a-kassan har gjorts dyrare och sämre. Men argumentationen bygger på en felaktig slutsats och ger dessutom intryck av en nedlåtande och bestraffande syn på dem som drabbas av arbetslöshet. Den kris som fortfarande råder på arbetsmarknaden kan få långsiktiga konsekvenser. Under hela 1990-talet var det en betydande del - hela 40 procent - av befolkningen i arbetsför ålder som någon gång drabbades av arbetslöshet. Då var arbetslöshet inget som bara drabbade ”de andra” utan blev verklighet för många. Så är det även idag. De senaste siffrorna från SCB visar att 415.000 personer eller 8 procent av arbetskraften är arbetslösa i Sverige. Det är höga och alarmerande siffror. Men det visar bara en ögonblicksbild. Varje dag blir någon arbetslös och varje dag får någon ett arbete. Enligt Arbetsförmedlingen har under årets sju första månader sammanlagt nästan 670.000 personer någon gång varit arbetslösa eller deltagit i något program. Motsvarande siffra för helåret 2009 var drygt 730.000 personer. Till detta kan läggas alla dem som inte vänder sig till Arbetsförmedlingen när de blir arbetslösa. Det är alltså långt fler än de som för stunden är arbetslösa som under ett år är beroende av stöd från arbetsmarknadspolitiken och inkomsttrygghet från a-kassan. Den svenska modellen bidrar till en dynamisk arbetsmarknad med konkurrenskraftiga företag och hög produktivitet som ger höga löner. På denna dynamiska och föränderliga arbetsmarknad är vi många som kan drabbas av arbetslöshet. Just därför är aktiv arbetsmarknadspolitik och generös arbetslöshetsersättning två centrala pelare i den svenska modellen. Den borgerliga regeringen har försvagat båda dessa pelare och riskerar därmed att sätta hela den svenska modellen i gungning. Under den gångna mandatperioden har regeringen underminerat arbetsmarknadspolitiken genom att kraftigt dra ned på de kompetenshöjande insatserna, som exempelvis arbetsmarknadsutbildning och arbetspraktik. Istället präglas Arbetsförmedlingens programinnehåll till dem som varit arbetslösa under lång tid av vägledning, kartläggning och coachning. Detta har kritiserats från flera håll, bland annat från regeringens eget Finanspolitiska råd. Parallellt med dessa försämringar har regeringen genomfört kraftiga neddragningar av vuxenutbildningen. Sammantaget har omställningsförmågan försämrats på svensk arbetsmarknad. Genom att förvandla Arbetsförmedlingens kärnverksamhet - jobbsökaraktiviteter som borde erbjudas alla arbetslösa - till programverksamheter, ger de omfattande programvolymer en falsk bild av regeringens ambitioner för arbetsmarknadspolitiken. En förutsättning för vår dynamiska arbetsmarknad är en generös a-kassa som ger nödvändig trygghet i förändring och legitimitet till den svenska modellen. Sedan 2006 har antalet medlemmar i a-kassorna minskat med 500 000 personer. Samtidigt har andelen arbetslösa som är medlemmar i en a-kassa, och anmälda hos Arbetsförmedlingen, kontinuerligt minskat till dagens 55 procent. Det är en skrämmande låg andel. Idag får hela fyra femtedelar av samtliga anställda i Sverige mindre än 80 procent av sin tidigare lön i ersättning från a-kassan om de blir arbetslösa. Goda omställningsmöjligheter på arbetsmarknaden är inte enbart en fråga för dem som vanligen utmålas som ”svaga grupper” med kort utbildning och bristande yrkeserfarenhet. Behovet av en väl fungerande arbetsmarknadspolitik och en generös arbetslöshetsersättning är avsevärt för stora delar av arbetskraften. Svensk arbetsmarknad behöver en arbetsmarknadspolitik med stora ambitioner och som verkar i takt med konjunkturen och främjar strukturomvandlingen. Då kan vi bekämpa den nuvarande höga arbetslösheten och stärka vår långsiktiga utveckling mot full sysselsättning. Men allt detta tycks ha gått den borgerliga regeringen förbi. Lena Westerlund, Chefsekonom LO Thomas Carlén, LO-ekonomhttp://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/2FEF1C35B698BBD5C12577A0003AFAEEhttp://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/5EE40EF8EBF6DE38C12577430030B3A6Tue, 15 Jun 2010 10:51:57 +0200Publicerad i Dagens Industri 15 juni 2010. Sedan 2007 är Konkurrensverket tillsynsmyndighet över den offentliga upphandlingen. De uppgifter som tidigare låg på Nämnden för offentlig upphandling har den nuvarande regeringen överlåtit till Konkurrensverket. Det beslutet riskerar att göra bocken till trädgårdsmästare. I dokumentet Konkurrensverkets strategi och inriktning för upphandlingsfrågor beskrivs hur verket ser på etiska krav inom ramen för den offentliga upphandlingen. Där sägs att ”kraven om att inom ramen för den offentliga upphandlingen ställa krav på bland annat arbetsmiljö, jämställdhet, mänskliga rättigheter och barnarbete” gör ”upphandlingarna mer komplexa och rättsläget är för närvarande oklart”. Konkurrensverket är med andra ord negativt till att det överhuvudtaget ställs etiska krav på den offentliga upphandlingen. Sakligheten och de juridiska bedömningarnas kvalitet får stå tillbaka när verket, med egna ord, ser som sin uppgift att sträva efter att ”konkurrenslösningar tillämpas i ökad utsträckning i offentlig sektor”. I ett färskt beslut bekänner Konkurrensverket färg. Botkyrka kommun kritiseras för att vid en offentlig upphandling ställt krav på att leverantören måste ge sina anställda villkor som motsvarar villkoren enligt svenskt kollektivavtal. Kravet var alltså inte att leverantören skulle teckna kollektivavtal. Trots det menar Konkurrensverket att kravet inte är förenligt med gällande rätt. Problemet är dock att rättsläget är betydligt mer komplext än vad smakdomarna på Konkurrensverket tycks inse. LO och TCO har låtit upphandla en utredning av två oavhängiga juridiska experter, Kerstin Ahlberg och Niklas Bruun, som nyligen på uppdrag av SIEPS (Svenska institutet för europapolitiska studier) gett ut en rapport om offentlig upphandling och möjligheten att ställa sociala krav. Kritiken som riktas mot Konkurrensverket är hård. Konkurrensverkets beslut grundar sig på felaktiga beskrivningar av såväl EU-rättens innebörd som de ändringar i utstationeringslagen som nyligen antagits i anledning av EU-domstolens dom i det så kallade Lavalmålet. Konkurrensverket drar långtgående slutsatser av en dom från EU-domstolen som avser förhållanden i Tyskland. Men den domen behandlar överhuvudtaget inte reglerna om offentlig upphandling. Det är kort sagt mycket oklart vilken betydelse domen har för offentlig upphandling i Sverige. Konkurrensverket påstår att det vid offentlig upphandling enbart kan krävas att de anställda får minimilön som fastställs i ett rikstäckande kollektivavtal. Det är ett klart felaktigt påstående. Dessutom blir de regler som Konkurrensverket stöder sig på endast aktuella när verksamheten som upphandlas kan bedrivas av ett utländskt företag som tillfälligt bedriver verksamhet i Sverige med utländska anställda. Vid all annan upphandling finns inga restriktioner när det gäller krav på löne- och anställningsvillkor i upphandlingen. Konkurrensverket beskriver EU-rätten och den svenska lagstiftningen på ett direkt felaktigt sätt. EU-rätten och Lex Laval förhindrar inte krav även på områden vid sidan av minimilön. Ahlberg och Bruun skriver att det är ”fullt möjligt att kräva att leverantören ger sina anställda minst de villkor som föreskrivs i kollektivavtal som uppfyller förutsättningarna i utstationeringslagen”. Experterna menar att Konkurrensverkets beslut att rakt av avfärda Botkyrka kommuns kontraktsvillkor ”saknar helt stöd i EU-rätten”. Konkurrensverket går till och med så långt att man ifrågasätter kommunens krav på att den leverantör som fick uppdraget skulle åta sig att anställa en arbetslös ungdom per entreprenadområde. Detta trots att det finns domar från EU-domstolen som uttryckligen anger att det är tillåtet att ställa sådana krav. Reglerna om offentlig upphandling ska garantera en effektiv och rättvis upphandling. Det är viktigt att den offentliga upphandlingen inte bara blir en fråga om lägsta pris utan också om kvalité. Men upphandlingen både bör och kan även vara ett viktigt verktyg för att främja andra viktiga samhällsintressen såsom en bra miljö, motverka ekonomisk brottslighet och diskriminering samt att motverka löne- och villkorsdumpning på arbetsmarknaden. Den offentliga upphandlingen regleras delvis på EU-nivå. Sverige var under den förra regeringen pådrivande för att reglerna skulle ge ett ökat utrymme att ställa sociala krav och miljökrav vid offentlig upphandling. Det visar sig nu att andra EU-länder använder sig av dessa möjligheter i betydligt högre utsträckning än Sverige. EU-rätten utgör inget hinder mot grön och social offentlig upphandling. Problemet är bristande politisk vilja. Den nya tillsynsmyndigheten tycks bidra till problematiken med okunnighet om rättsläget. Oavsett färg på regering förväntar vi oss att myndigheter agerar opolitiskt och gör korrekta juridiska analyser. Eller är det så att juridiken används i syfte att dölja de politiska målsättningarna? Claes-Mikael Jonsson, Jurist LO Dan Holke, Chefsjurist LO-TCO Rättsskydd Ingemar Hamskär, Chefsjurist TCO http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/5EE40EF8EBF6DE38C12577430030B3A6http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/166C9AB88590937FC12576D3004A4919Tue, 23 Feb 2010 02:31:23 +0200Fler funktionshindrade måste ges tillträde till arbetsmarknaden. Enligt SCB är arbetslösheten bland dessa nästan dubbelt så hög som bland övriga arbetstagare. Under 2000-talet minskade dessutom sysselsättningsgraden för de cirka 300.000 funktionshindrade med nedsatt arbetsförmåga. För befolkningen i övrigt ökade den samtidigt något. Denna obalans rimmar illa med tanken om allas lika värde och rätt till delaktighet i arbetslivet. LOs uppfattning är att alla människor har förmåga att bidra på arbetsmarknaden, bara möjligheten ges utifrån den enskildes behov. Det är hög tid att ge fler människor möjlighet att få arbeta. I första hand bör funktionshindrade beredas arbete på den reguljära arbetsmarknaden med kollektivavtalsenliga villkor. Det kräver en ökning av lönebidrags- och Samhallsanställningar, vilket regeringen bör besluta om. Detta är inte bara till gagn för de personer som ges möjlighet till arbete, det berikar också arbetsplatserna genom ökad kunskap om eventuella behov av arbetsmiljöförändringar. När personer från Samhall arbetar på ordinära arbetsplatser kan de öka insikten om effekterna av dess arbetsorganisation, arbetstempo och fysiska arbetsmiljö. Alla anställda kan någon gång drabbas av funktionsnedsättning, inte minst under de kommande åren då befolkningen blir allt äldre. Då är det en tillgång att veta vilken arbetsmiljö som krävs för att bemöta detta. Lönebidrags- och Samhallsanställningar kan utvecklas på olika sätt. Arbetsmarknadens parter har visat sig villiga och kapabla att bidra till detta utvecklingsarbete. Samtliga LO förbund inom Samhall och Samhall har tecknat avtal för bättre arbetsmiljö. Dessutom har grundläggande arbetsmiljöutbildning och skyddskommittéutbildning tagits fram av LO förbunden inom Samhall som också genomfört konferenser tillsammans med Diskrimineringsombudsmannen. LO har arbetat tillsammans med handikappsorganisationerna för att öka de förtroendevaldas och regionala skyddsombudens kunskap i tillgänglighetsfrågor. Ett gemensamt utbildningsorgan (Prevent) är skapat av LO, Svenskt Näringsliv och PTK för att visa på erfarenheter, goda exempel och möjligheter för alla, oavsett funktionsnedsättning, att kunna delta i arbetslivet. Men parternas goda vilja räcker inte. Arbetsmiljölagens krav på bättre anpassning av arbetsmiljö och rehabilitering måste följas. Ett ökat antal lönebidragsanställningar kan möjliggöras om taket höjs för den bidragsgrundande lönen. Då kan fler arbetsgivare fullt ut kompenseras för nedsatt arbetsförmåga, vilket också lär främja övergångar från Samhall till reguljär arbetsmarknad. Fler lönebidragsanställningar kan också bli verklighet om vissa regeländringar genomförs. För anställda med tidsbegränsad sjukersättning på mindre än 100 procent finns i nuläget ingen möjlighet till lönesubvention via lönebidragsanställning. Med enkla regeländringar skulle även dessa personer kunna erbjudas lönebidragsanställningar. Regeringen har nu en chans att visa på arbetsmarknadspolitisk vilja genom att underlätta tillsättandet av fler lönebidragsanställningar. Det tjänar alla på; arbetstagare, arbetsgivare och samhälle. Möjligheten för funktionshindrade att arbeta är en självklar del i det vi kallar arbetslinjen. Madelene Syrén, LO-utredare Christina Järnstedt, LO-ombudsmanhttp://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/166C9AB88590937FC12576D3004A4919http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/2C0CA994DFB2637AC125768600279177Tue, 8 Dec 2009 08:12:11 +0200DN-debatt 8 december 2009 Dubbelt så många fattiga bland sjuka, pensionärer och arbetslösa Att inkomstskillnaderna har ökat i Sverige är de flesta medvetna om. I en LO-rapport om inkomstutvecklingen som presenteras i dag visar det sig att de rikaste tio procenten av befolkningen mellan 20 och 64 år har fått ökade disponibla inkomster med 88 procent mellan 1991 och 2007. De vill säga inte långt ifrån en fördubbling av sin disponibla inkomst. För de fattigaste tio procenten har inkomsten under dessa år bara ökat med 15 procent. Det är en dramatisk förändring av den svenska inkomststrukturen. En förändring som också märks på andra sätt i det svenska samhället. Utvecklingen har fortsatt i samma riktning också de senaste sex åren. De rikaste har fått mest, de fattigaste minst. Frågan är vad som ligger bakom denna dramatiska utveckling. LOs studie baserar sig på inkomstuppgifter fram till och med 2007, det senaste tillgängliga år som det finns inkomstuppgifter för. Under detta år genomfördes de första viktiga delarna av alliansregeringens reformer, skattesänkningar i form av jobbskatteavdrag, sänkt förmögenhets- och fastighetsskatt, höjd avgift till a-kassan, borttagen skattereduktion för fackföreningsavgift och försämringar i arbetslöshets- och sjukförsäkringen. Sedan dess har ytterligare steg i jobbskatteavdraget och mer omfattande förändringar av sjukförsäkringen genomförts. Under de senaste sex åren har förvärvsarbetandes inkomster realt ökat med i genomsnitt 3,3 procent om året. Det är en relativt hög nivå. Det är vidare ingen större skillnad mellan arbetare och tjänstemän. Arbetares disponibla inkomster ökade under perioden med 3,46 procent och högre tjänstemäns med 3,47. Lägre och mellantjänstemän har emellertid haft en något sämre inkomstutveckling, deras disponibla inkomster har bara ökat med 3,02 respektive 3,04 procent per år. Förutom lönen påverkar mycket annat den disponibla inkomsten, till exempel sysselsättningsgrad, kapitalinkomster, bidrag och skatter och försörjningsbörda. Resultaten av analysen understödjer dock LOs tidigare studier av löneutveckling som pekat mot att lönegapet mellan tjänstemän och arbetare inte fortsatt att öka under de senaste åren. Den ökade samordningen mellan LO-förbunden, jämställdhetspotter och fokus på lägstlöner verkar ha levererat goda resultat jämfört med det större fokus på individuell lönesättning som anammats av många tjänstemannaförbund. Men om inte ökade löneskillnader förklarar den ökade ojämlikheten, vilken är då förklaringen? Det kanske mest alarmerande resultatet i studien är att de som inte är förvärvsarbetande, det vill säga arbetslösa, sjuka och de med sjukersättning (före detta förtidspension) bara har ökat sina inkomster med i genomsnitt 0,86 procent om året. Studerande har fått en genomsnittlig inkomstökning på 1,26 procent. Företagare och jordbrukare har däremot ökat sina inkomster med hela 4,40 procent. Utvecklingen under de gångna åren har därmed i stor grad omfördelat från dem som inte kan arbeta och från dem som vill studera till dem som förvärvsarbetar. Under perioden har risken att leva i fattigdom fördubblats bland sjuka, arbetslösa och pensionärer. Den relativa fattigdomen är mätt som andelen med en inkomst under 60 procent under medianinkomsten för samtliga. År 2002 levde åtta procent av sjuka, arbetslösa eller förtidspensionerade i fattigdom jämfört med fyra procent för de förvärvsarbetande. År 2007 var det dubbelt så många, 16 procent, medan antalet bland de förvärvsarbetande inte ökade. Det är en dramatisk utveckling. Det största språnget skedde mellan 2006 och 2007. Då slog alliansregeringens första åtgärder igenom. Utvecklingen startade dock redan tidigare. Under varje år mellan 2002 och 2007 ökade fattigdomen bland arbetslösa och sjukskrivna. Den borgerliga regeringen har haft som uttryckligt mål att öka de ekonomiska drivkrafterna till arbete genom försämringar för denna grupp. Under den förra socialdemokratiska regeringen skedde dock en liknande utveckling genom att ersättningsnivåerna sänktes (bland annat sjukpenningssänkningen från 80 procent till 77,6 procent) och genom att ersättningstaket i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen inte ökade i takt med inkomstutvecklingen. Vidare har sjukersättningen varit utformad på ett sätt som inte gjort att denna grupp fått del av de ökade välstånd som kommit andra till del. Arbetets betydelse för individens välfärd visar sig också på andra sätt. De med tidsbegränsade anställningar har svagare anknytning till arbetsmarknaden och det påverkar deras inkomster negativt. Bland arbetare skiljer det ungefär 50.000 kr per år i arbetsinkomst för kvinnor och ungefär 100.000 kr per år för män beroende på om man har fast eller tidsbegränsad anställning. Perioder av arbetslöshet mellan olika anställningar slår hårt mot privatekonomin. Vidare är det endast 32 procent av kvinnorna mellan 20-29 år som heltidsarbetade under hela år 2007, jämfört med 52 procent av de jämngamla männen. Bland kvinnor över 30 var det också ungefär hälften som heltidsarbetade under hela året. Bland männen mellan 30 och 49 år var andelen drygt 80 procent. Också det bidrar till en låg inkomststandard, framförallt för unga människor. Den sittande regeringen gick till val på att minska utanförskapet genom att öka de ekonomiska drivkrafterna till arbete. Att detta synsätt accepterades av många berodde antagligen på det missnöje som fanns med hur sjukförsäkringen fungerade i praktiken. Många hamnade i långa sjukskrivningar trots att många skulle kunna komma tillbaka i arbete med rätt rehabilitering eller med bättre möjligheter att gå vidare till något annat jobb. Nu syns emellertid konsekvenserna av en sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring som ger ett dåligt försäkringsskydd. Allt fler har, särskilt efter den senaste krisen inom industrin, förstått att arbetslöshet och sjukdom inte bara är något som drabbar andra. Den ökade arbetslösheten, de många som har tillfälliga anställningar och en sjukförsäkring som allt fler misstror innebär att allt fler förstår att de själva löper en överhängande risk att någon gång råka ut för sjukdom eller arbetslöshet. Arbetslöshetsförsäkringen och socialförsäkringarna behöver ge trygghet för dem som inte kan eller får arbeta, men också för oss alla som riskerar att råka ut för det. Att låta inkomsterna för sjuka, arbetslösa och pensionärer halka efter de arbetandes gröper ur tryggheten för alla. De ökade inkomstskillnaderna i Sverige är resultatet av ett politiskt val. Denna rapport visar utvecklingen fram till 2007. Allt pekar mot att skillnaderna har ökat ännu mer sedan dess. Studien visar att dessa skillnader till stor del är resultatet av politiska beslut. Det innebär därmed att makten finns att göra något åt de ökande skillnaderna. Också detta är en fråga om ett politiskt val. Anna Fransson, utredare LO Irene Wennemo, arbetslivschef LOhttp://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/2C0CA994DFB2637AC125768600279177http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/EC06D6C5416A93A1C1257561002A3BC1Wed, 18 Feb 2009 08:41:18 +0200Sverige befinner sig i en lågkonjunktur som förstärkts av den finansiella krisen. Snabbare än någon annat ser vi nu en kraftigt försämrad situation på arbetsmarknaden. Antalet varsel ligger på rekordnivå. Från början av oktober till årets slut varslades närmare 60.000 människor om uppsägning. Det är befogat att många känner en stark oro för att bli av med jobbet och vad som händer med den personliga ekonomin. Därmed ökar nu också kraven på den som är fackligt förtroendevald att kunna stödja dem som drabbas av krisen. Vår fackliga ambition måste vara att de som blir uppsagda ska kunna rustas för att ta ett nytt jobb så att såväl löntagare som Sverige står väl rustat den dagen då konjunkturen vänder. En grundläggande förutsättning är att regeringen för en politik som gör det möjligt – det gör man inte idag. Krisens omfattning innebär nya utmaningar för många som jobbar fackligt. Det ställs stora krav på de förtroendevalda när förhandlingar om uppsägningar ska genomföras. Många gör ett enormt arbete för att underlätta för dem som blir uppsagda. Det är ett svårt och många gånger ensamt arbete. Många av oss saknar erfarenhet och kunskap om fackligt arbete i tider med hög arbetslöshet. Vi måste se till att de fackligt förtroendevalda får stöd och hjälp i dessa svåra situationer. Från LO påbörjar vi nu ett arbete med att rusta våra förtroendevalda att klara de förhandlingar och samtal som kommer vid varsel och uppsägningar. Vi kommer bland annat att utformas ett antal utbildningar för att stödja facklig aktiva, framför allt lokalt. Vår ambition är att dessa utbildningar också ska vara webbaserade. Det handlar om allt från grundläggande kunskaper om LAS och arbetslöshetsförsäkringen till kunskap om hur man som fackligt aktiv hjälper medlemmar i kris LOs satsning innebär också att vår hemsida kommer att kompletteras med information relaterad till varslen och den ekonomiska krisen. På olika sätt kommer vi att gå ut med material som kan vara till stöd och vi börjar med en bilaga i LO-tidningen i slutet av januari där syftet är att ge stöd och hjälp men också sprida goda exempel i det helt avgörande fackliga arbetet runt om på landets arbetsplatser. Det är svårt att idag få en bild av krisens utveckling. Just nu är det industrin som är värst drabbad av varsel. Men allt kan inte utläsas av varselstatistiken. I tjänstesektorn är det inte lika vanligt med fasta heltidsarbeten som i industrin. Timanställda och visstidsanställda varslas inte. De blir bara av med sina jobb. Risken är att många kvinnor – både heltids- och deltidsarbetande – inom till exempel handel och hotell- och restaurangverksamhet kommer att få acceptera lägre anställningsgrad för att få ha kvar sina jobb. Risken för uppsägningar och minskad arbetstid inom vård och omsorg ökar när kommuner och landstingen får minskade intäkter till följd av skattesänkningar och minskade arbetsinkomster. Rädslan att förlora jobbet kan leda till att anställda på enskilda arbetsplatser känner sig tvingade att gå med på ”erbjudanden” från arbetsgivaren om att arbeta övertid gratis eller att gå ner i lön för att säkra jobben på sikt. Det kan vi aldrig acceptera. Här behöver medlemmarna ett starkt fackligt stöd. Vår största oro idag är att regeringen inte har någon effektiv arbetsmarknadspolitik. Det är upprörande att regeringen ser så lättsinnigt på situationen som till exempel arbetsmarknadsministern ger uttryck för. Vi frågar oss om bristen på arbetsmarknadspolitik är en strategi för att åstadkomma ett annat samhälle – ett samhälle som är tudelat? Försöker den borgerliga regeringen slå sönder välfärden? Vi vet att det går att göra skillnad med en aktiv politik. Därför ställer LO krav på omedelbara åtgärder för att öka tryggheten för löntagarna och för att skapa framtidstro: • Arbetslöshetsförsäkringen måste förbättras så att de flesta får 80 procent av tidigare inkomst i ersättning vid arbetslöshet. Högsta ersättningen bör höjas till cirka 1.000 kronor per dag, förbättra för deltidsarbetslösa (deltidsstämplingen återinföras) och avgiften sänkas till maximalt 100 kronor per månad. • Den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen och vuxenutbildningen måste byggas ut. Det behövs minst 10 miljarder till bland annat 50.000 nya utbildningsplatser. Dessutom bör ett nytt kunskapslyft diskuteras. • 10 miljarder extra i statsbidrag behövs till kommunerna för att motverka neddragningar på personal och verksamhet. Det skulle räcka till cirka 30.000 jobb. • ROT-avdraget som finns med i regeringens paket, är fel utformat. Åtgärden ska vara tillfällig för att reparationer och ombyggnader ska tidigareläggas och snabbt få effekt på sysselsättningen. Dessutom bör inte bara privatpersoner, utan också fastighetsägare, och därmed hyreslägenheter, omfattas, inte minst i miljonprogramsområden. Om den politiska viljan finns går det att möta krisen på ett offensivt sätt. Förutsättningen är att regeringen fattar snabba beslut, helst i samförstånd med oppositionen för att säkra stabilitet i ekonomin. Löntagarna ska inte behöva betala priset för obeslutsamheten i regeringen. Den fackliga framgången ligger inte enbart i att vi lyckas hantera varsel och den ekonomiska krisen. Vi ska också lyckas organisera flera, teckna kollektivavtal, satsa på facklig utbildning och utveckla den fackligpolitiska samverkan. Därmed uppfyller vi de beslut som vi fattade på LOs kongress i maj 2008. Vi är medvetna om att kraven är enorma men vi är övertygade om att vi kommer att lyckas. Vi vet – till skillnad från regeringen – att i tider av kris är det viktigt att bära bördorna tillsammans. Med denna grundläggande inställning har vi ridit ut kriser förr och det kan vi göra igen. Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande Ulla Lindqvist, LOs vice ordförande Per Bardh, LOs avtalssekreterarehttp://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/EC06D6C5416A93A1C1257561002A3BC1http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/7E678ECCAF1A6BE0C125750F003257C5Fri, 28 Nov 2008 10:09:52 +0200Artikel med anledning av moderaternas framtidskonvent den 28-29/11 2008 I helgen arrangerar moderaterna ett framtidskonvent. Det är mindre än två år till nästa val och regeringen effektuerar det ena vallöftet efter det andra utan att ta hänsyn till konsekvenserna. Det blir allt tydligare att man förlitar sig på en politik som är uttänkt i en högkonjunktur. Det blir också allt mer uppenbart att det framför allt är LO-förbundens medlemmar som blir lämnade nakna i snålblåsten medan regeringen vänder ryggen till. Förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen är en åtgärd som framstår som mer grym och orättvis för varje dag som går. Vi tänker till exempel på att Volvo varslar 6.000 personer. Det innebär cirka 42 miljoner kronor i minskat konsumtionsutrymme varje månad i Göteborg. Vad betyder det för konsumtionen och hur många kommer att få lämna hus och hem? Nu när moderaterna samlas för att diskutera sina framtida strategier är det hög tid att LO-förbundens medlemmar får svar på tre mycket viktiga frågor. För det första: Vad tar moderaterna för ansvar för arbetsmarknadens utformning? Det räcker inte att en regering säger sig vara lyhörd för grupper som känner sig underförsäkrade när en halv miljon människor redan lämnat arbetslöshetsförsäkringen. Varslen ökar för varje dag. Lågkonjunkturen har ännu inte nått sin topp. Fakta är att 20.000 personer varslades nu i oktober. Det är lika många som oktober 1992 – det värsta året av 90-talens krisår. Många människor förlorar stora delar av sin inkomst och de blir arbetslösa och en del har ingen försäkring alls. Då lanserar den moderatledda regeringen en sänkning av a-kasseavgiften på 50 kronor från juli 2009. Den moderatledda regeringens arbetslinje har hittills inneburit färre platser i vuxenutbildningen, mindre arbetsmarknadsutbildning, lägre arbetslöshetsförsäkring till färre personer och en avsevärt försämrad sjukförsäkring. Sverige har tidigare klarat kriser med hjälp av en aktiv arbetsmarknadspolitik. När konjunkturen vänder uppåt måste arbetskraften vara stärkt och förberedd. Regeringens hantering av arbetslöshetsförsäkringen är ett fiasko. Regeringen tycks tro att a-kassan är något som kan hanteras längre bort i framtiden. Om ni ville göra något åt att människor är oförsäkrade skulle ni genast återföra a-kassans avgift till tidigare nivåer. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken har varit något att känns stolthet över – ett svenskt signum. I grund och botten har det handlat om att stärka människor och hela samhället till exempel genom att den som blir arbetslös kan komplettera sin utbildning. Extra viktig blir den aktiva arbetsmarknaden i en ekonomisk kris. För det andra: Står moderaterna upp för den svenska välfärden? En undersökning från Synovate visar att i högre grad tycker svenska folket i allmänhet och LO-förbundens medlemmar i synnerhet att moderaternas förda politik stämmer allt sämre överens med vad moderaternas valmanifest uttryckte: ”Sverige ska vara öppet för ändringar men präglas av sammanhållning och trygghet i förändringen”. Moderaterna urholkar socialförsäkringarna, säljer bolag och privatiserar omsorgen. Oron för den sociala nedrustningen är stark och genuin. Lagom till jul kommer 28.000 svenskar att få indragen sjukpenning – vad gör regeringen för dem? Därför hänger vår tredje och slutliga fråga ihop med att människor känner sig svikna och missnöjda: Vi tycker att det är för tyst från regeringspartiernas sida när det handlar om hur man ser på Sverigedemokraterna. Är moderaterna beredda att samarbeta med främlingsfientliga partier för att behålla regeringsmakten? Moderaternas politiska recept på allt har varit att sänka skatterna och öka skillnaderna mellan dem som har ett jobb och de som är sjuka eller arbetslösa. Detta sker samtidigt som Sverigedemokraterna fortsätter att beskriva sig själva som en invandrarkritisk folkrörelse som vågar säga det som alla tänker, därför undrar vi över den moderata valstrategin. Denna kombination och de stora klyftornas ideologi är förödande. En grupp människor känner sig förbisprungna och där står Sverigedemokraterna som ett missnöjesparti med öppna armar. Ulla Lindqvist, LOs vice ordförande Per Bardh, LOs avtalssekreterarehttp://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/7E678ECCAF1A6BE0C125750F003257C5http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/B1616B1A3B630060C12574A200236579Mon, 11 Aug 2008 08:26:37 +0200Artikel publicerad i LO-tidningen den 8 augusti 2008 Det är nu två månader sedan vi avslutade LOs 26e kongress med temat ”Världens bästa jobb”. Det var en kongress där vi efter en öppen och konstruktiv debatt enades om riktlinjer för de kommande fyra åren. Kongressen var ett uttryck för den fackliga kamp som vi ska bedriva på alla nivåer i organisationen, på varje arbetsplats. Nu har vi en samlad strategi för hur vi ska få fler, bättre och tryggare jobb. Vi måste arbeta brett inom flera områden, men det är främst tre områden som avgör hur framgångsrika vi blir: Vi måste upprätthålla en hög organisationsgrad, ha starka kollektivavtal med hög teckningsgrad och få en regering som sätter kampen för jämlikhet och generell välfärd främst. Det är på oss det beror. Det är vi som ska rekrytera nya medlemmar och få tillbaka gamla. Vi måste bli bättre på att berätta om varför facket är bra. Vi måste bli bättre att berätta om vad vi gör. Vi måste bli tydligare med svaret på frågan om lönerna skulle vara högre eller lägre om facket inte fanns. Vi måste bli tydligare med svaret på frågan om anställningsvillkoren skulle vara bättre eller sämre om facket inte fanns. Under LO kongressen lovade vi varandra att vara fler medlemmar nästa kongress. Därför måste vi nu bli bättre på att organisera medlemmar. Till kongressen 2012 ska vi helt enkelt vara fler och bättre. Ett steg på vägen är att vi utvecklar vårt arbete med att nå och engagera ungdomar. Om organisationsgraden generellt sätt är oroande, så är den alarmerande när det gäller ungdomar. Endast 52 procent av arbetare i åldern 16-24 år är med i facket. Ungdomar har en mer utsatt situation på arbetsmarknaden och tvingas ofta att hoppa mellan visstidsanställningar i olika branscher. Därför måste facket delvis fungera annorlunda mot i dag. LO-kongressen beslutade att förbunden ska se till att det går enkelt och snabbt att flytta över ett medlemskap från ett förbund till ett annat. Därtill ska LO utreda hur vi ska bli bättre på att nå dem med lös anknytning på arbetsmarknaden, dem som ofta är oorganiserade. Till nästa kongress har vi lovat varandra att teckna fler kollektivavtal och ännu bättre kollektivavtal. Det är nödvändigt eftersom kollektivavtalen är grunden för det fackliga arbetet. Med färre medlemmar urholkas legitimiteten och möjligheten att se till att kollektivavtalen efterlevs. LO-kongressen beslutade att förbunden ska utarbeta en samlad facklig strategi för att klara en hög kollektivavtalsteckning i samtliga branscher och att LO, på olika sätt, ska verka för den svenska kollektivavtalsmodellen. En viktig förutsättning är att båda parter tar ansvar för att utveckla kollektivavtalen. Därför gav kongressen sitt stöd till förhandlingar om ett nytt huvudavtal, förhandlingar som inleds i dagarna. LO-kongressen gav också starkt stöd för samordnad avtalsrörelse. Utan en stark facklig samordning är det inte möjligt att nå reala löneökningar och eliminera osakliga löneskillnader. Utan samordnade avtalsrörelser riskerar vi istället ökade löneskillnader. För att den fackliga styrkan ska öka är det nödvändigt att hävda löntagarintresset nationellt såväl som internationellt. Våra krav är att starka centrala kollektivavtal ska gälla för alla som arbetar i Sverige, vare sig det är ett svenskt företag eller ett företag som utstationerar arbetskraft i Sverige. Svenskt näringsliv ställer krav på försämrad konflikträtt. Det kommer vi aldrig att gå med på. Vi säger nej till att grundläggande fackliga rättigheter, som strejk och förhandlingsrätt, reduceras till rundmärken för den fria rörligheten. LO har alltid haft och har en ideologisk gemenskap med socialdemokraterna. Som fackförening ser vi nyttan av att ta kollektiv politisk ställning och att använda partipolitiken för att flytta fram våra positioner. Också efter denna kongress står den facklig-politiska samverkan stark. Nu styrs Sverige av en regering som följer en lärobok i nyliberal ekonomisk politik. Den ideologiska skiljelinjen mellan LO och regeringen handlar bland annat om synen på människan och tryggheten när livet förändras. Förändringarna i a-kassan och sjukförsäkringen är ett exempel på en sådan knivskarp skiljelinje. Därför är dessa frågor viktiga i valet 2010. LO-kongressen är över. Nu börjar arbetet med att göra verklighet av alla de beslut som fattades. På så sätt ska vi tillsammans växa och bli starkare, få fler och bättre kollektivavtal och en regering som sätter kampen för minskade klyftor och starkare välfärd främst. Medlemskapet är värt pengarna. För hur skulle det vara ställt med rättvisan i allmänhet och arbetslivet i synnerhet om facket inte fanns? Nu måste vi – fackligt aktiva på alla nivåer – hjälpas åt. Vi ska ta vårt ansvar och dagligen höja våra röster för dem som slitit ut axlar och ryggar. Argumentera för en bättre arbetsmiljö och en bättre arbetsorganisation. Vi ska ta tydlig ställning mot diskriminering, orättvisor och inskränkta arbetsgivare. Vi ska lägga oss i diskussionerna om arbetstider, bättre arbetsmiljö och se till att våra medlemmar får mer makt och inflytande. Det finns inget som hindrar att vi dessutom ser över våra arbetsformer och blir mer färgstarka så att vi syns och hörs ännu mer. Facket är och förblir en kamporganisation! Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande Ulla Lindqvist, LOs vice ordförande Per Bardh, LOs avtalssekreterarehttp://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/B1616B1A3B630060C12574A200236579http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/1DF3E33964254A20C125745C002D9E68Mon, 2 Jun 2008 10:18:16 +0200Kamrater, Kongressdeltagare. "Envar har rätt till arbete". Så inleds artikel 23 i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. Deklarationen fyller 60 år i år Alla människors rätt till arbete och egen försörjning har alltid varit en helt central fråga för svensk fackföreningsrörelse. Och det finns många skäl till det. Det viktigaste handlar om människovärde. Om man som vi tror på alla människors lika värde och rätt då måste alla få vara med på arbetsmarknaden, efter förmåga. Sysselsättningen handlar också om våra möjligheter att på sikt upprätthålla en solidarisk välfärd. Det är bara genom en hög sysselsättningsgrad som vi kan finansiera den välfärd som kanske är allra viktigast för dem som inte finns på arbetsmarknaden - barn, gamla, sjuka och arbetslösa. Arbetslösheten är också en fråga om maktrelationerna mellan arbetsgivare och löntagare, mellan arbete och kapital. Vid hög arbetslöshet tvingas man att acceptera de jobb som finns, till de villkor arbetsgivaren erbjuder. Många kan pressas till att bjuda under avtalade löner och villkor för att ta sig in på arbetsmarknaden. Därför var det ett viktigt framsteg när vi för några år sedan enades med den socialdemokratiska regeringen om delmålet att högst fyra procent skulle vara öppet arbetslösa. Vi såg då också hur jobben sakta men säkert blev fler. Den utvecklingen har fortsatt, men ökningen har nu dämpats. Stora grupper av arbetslösa står dessutom fortfarande utanför arbetsmarknaden och har gjort så under lång tid. Om allt detta finns hur mycket siffror och nationalekonomiska fakta som helst, och de är givetvis viktiga. Men som fackliga företrädare måste vi alltid komma ihåg att bakom varje siffra finns enskilda människor. Det måste alltid vara ur dessa tusentals enskilda människors perspektiv vi som facklig organisation måste ta vår utgångspunkt. * * * För att Sverige ska kunna utvecklas behövs en ständig omvandling av arbetslivet. Omvandlingen får inte dikteras av arbetsgivarna enbart, det måste finnas en maktdelning mellan arbetsgivare och arbetstagare som upplevs som legitim av båda parter. Och det måste finnas en trygghet för de människor som måste hitta ett nytt arbete eller vidareutbilda sig. Det är viktigt att betona att svensk fackföreningsrörelse inte är, och aldrig har varit, motståndare till strukturomvandling. Alternativet är en långsiktigt försämrad produktivitetsutveckling och därmed ett minskat utrymme för ökad sysselsättning och fram­tida reallöneökningar. På lång sikt är därför olönsamma företag ett större hot mot våra medlemmar än rationaliseringar och strukturomvandlingar är. Öppenhet för konkurrens över gränserna har varit en starkt bidragande orsak till den höga levnadsstandard vi har idag i Sverige. Och det är avgörande för att vi ska kunna förena hög tillväxt, full sysselsättning och en stark välfärd. Globaliseringen har också satt nytt fokus på diskussionen om ägande och makt. Under de senaste tjugo åren har en kraftig maktförskjutning ägt rum till kapitalets fördel. Vi måste självklart arbeta för att uppnå en rimlig balans och för att vända på den utvecklingen. En mycket stor del av det kapital som rör sig över gränserna är dessutom löntagarnas eget, pengar som vi avsatt åt medlemmarnas pensioner. På förra LO-kongressen beslutade vi därför att LO skulle verka för att en bred debatt förs inom fackföreningsrörelsen angående makten över pensionskapitalet. Under kongressperioden drev vi det förbundsgemensamma Ägarmaktsprojektet, som behandlade frågorna om de fackliga organisationernas ägaransvar och hur vår ägarmakt ska användas. Projektet utmynnade bland annat i att LOs styrelse beslutade om etiska placeringsriktlinjer. Arbetet med att leva upp till dessa etiska riktlinjer är nu en del av det löpande arbetet i LO-kansliet Under senare tid har vi också fått en växande insikt om ett annat perspektiv på både kapitalplaceringar och långsiktig utveckling överhuvudtaget. Det handlar om vår miljö och vårt klimat. Att klimathotet är verkligt är det nog få som idag betvivlar. Klimatförändringarna får både sociala och ekonomiska konsekvenser. Och det är de sämst ställda som drabbas hårdast. Därför är klimatfrågan också en viktig facklig fråga. Klimatpolitiken är ett av de tydligaste exempel som finns på marknadskrafternas otillräcklighet. Här krävs ett samlat politiskt, kollektivt, ansvar. Jag är dessutom övertygad om att världens löntagare genom utbildning och förändrade arbetsrutiner, kan ge viktiga bidrag till en mer effektiv daglig energianvändning i arbetslivet. Rätt hanterade kan utmaningarna innebära en möjlighet till bättre miljö och fler jobb för löntagare i såväl Sverige som i andra länder. * * * Kongressdeltagare. I en framgångsrik politik för arbete och sysselsättning finns på nationell nivå tre huvudsakliga verktyg. Det ena är en ansvarsfull ekonomisk politik. Det andra är en effektiv och aktiv arbetsmarknadspolitik. Det tredje är en nationell lönepolitik. En viktig grund för den ekonomiska utvecklingen är penningpolitiken. Men den kan inte, hur effektiv den än är, ensamt avgöra den långsiktiga nivån för sysselsättningen. Den nivån bestäms också av hur väl arbetsmarknaden fungerar och hur mycket befolkningen i förvärvsaktiv ålder får, vill och kan arbeta. LO har därför länge menat att det bör införas en sysselsättningsmarginal i statsbudgeten som ger ett handlingsutrymme vid lågkonjunktur. Statens budget är stark idag. Men i stället för att använda den möjligheten till arbete och sysselsättning har den borgerliga regeringen valt skattesänkningar, som är alltför kostsamma i förhållande till vad de ger. Den så kallade nordiska modellen för ekonomisk politik och arbetsmarknad har inneburit att hög sysselsättning förenas med en jämn inkomstfördelning och hög produktivitetsutveckling. Den borgerliga regeringens politik innebär ett avsteg från denna modell. De har valt en väg som innebär att jobb ska köpas genom lägre löner, svagare löntagare och större inkomstskillnader. Vi kommer givetvis aldrig att acceptera en permanent låglönemarknad, att löntagarna tvingas att konkurrera med lägre löner och sämre arbetsvillkor. Det är dessutom en ekonomisk återvändsgränd. Det är genom att ta ett gemensamt ansvar för både ett starkt näringsliv, med hög produktivitet, hög sysselsättning och ökade reallöner, och för en omställning för människor och orter som berörs av strukturomvandling, som vi kan få en utveckling som gynnar både företagen och de anställda i vårt land. LO har för sin del, tillsammans med övriga parter, ett stort ansvar för en väl fungerande arbetsmarknad. De förhandlingar som nu inletts mellan Svenskt Näringsliv, PTK och LO är givetvis en viktig del i detta. Men det svenska sättet att hantera motsättningarna mellan arbete och kapital genom kollektivavtal står inför flera utmaningar. De fackförbund som redan idag har svårast att klara kollektivavtalstäckningen, genom att de anställda återfinns på många små arbetsplatser, har drabbats hårdast av regeringens politik. Den ökade rörligheten av företag mellan europeiska länder och EUs reglering av detta, senast uttryckt i Vaxholm/Laval-domen, är också en utmaning av Sveriges modell på arbetsmarknaden. En grundläggande del i utformningen av en väl fungerande arbetsmarknad är givetvis lönepolitiken. Viktigast är att konstatera att en marknadsbaserad lönebildning inte är vare sig effektiv eller långsiktigt stabil. Den kommer att skapa lönestrukturer som är orationella och som stödjer och bevarar lågproduktiv verksamhet med låga löner. Enligt LOs mening har vi två betydande felaktigheter i dagens lönestruktur: Den första felaktigheten gäller grupper med en svag ställning på arbetsmarknaden på grund av stort utbud, låg specialisering i arbetsuppgifterna och kort utbildning. De grupperna har en för låg lön och riskerar att ständigt förlora i relativt löneläge. Den andra felaktigheten gäller arbeten som domineras av kvinnor. Av flera olika orsaker har de arbetena en för låg lön i förhållande till arbetets krav. Ett för lågt löneläge som då naturligtvis gäller för både män och kvinnor inom det området. Felaktigheterna i lönestrukturen återskapas ständigt av marknadskrafterna. Ett centralt mål för den fackliga lönepolitiken är därför att minska avarterna som marknaden skapar. Det är på den grunden LO och förbunden är eniga om en solidarisk lönepolitik och samordnade förbundsvisa förhandlingar. * * * Den svenska arbetsmarknadspolitiken bygger sedan länge på arbetslinjen. En viktig del i den är en stark och trygg arbetslöshetsförsäkring. LOs grundläggande utgångspunkter för arbetslöshetsförsäkringen är två – trygghet och solidaritet. Arbetslöshetsförsäkringen måste därför åter konstrueras med en solidarisk finansiering så att den utjämnar riskerna mellan olika kollektiv. Om försäkringen ska fortsätta att vara en stark omställningsförsäkring måste de allra flesta löntagare vid arbetslöshet få 80 procent i inkomstrelaterad ersättning, något som också betonas i ett stort antal motioner. Ökade kostnader, osolidarisk finansiering och sämre villkor är som gjort för att nära en halv miljon löntagare ska, och nu har, lämnat A-kassorna. Det är bland annat mot den bakgrunden LOs styrelse har beslutat att utreda förutsättningarna för en förbundsgemensam a-kassa. Styrelsens ambition är att återkomma med ett förslag som kan behandlas av höstens representantskap. * * * Sist, men inte minst, vill jag beröra näringspolitiken. LO presenterade 2006 ett närings- och regionalpolitiskt program där vi beskrev hur en väl utformad närings- och regionalpolitik kan öka Sveriges produktionsförmåga och konkurrenskraft, och därmed bidra till fler i arbete och ökad sysselsättning. Den synen gäller fortfarande. I den prioritering av LOs kansliresurser som nu genomförs finns inte näringspolitiken med som en prioriterad fråga för LO centralt. Det innebär givetvis inte att närings- och regionalpolitiken är en oviktig facklig fråga. Men det betyder att ett betydligt större ansvar än tidigare nu läggs på förbunden och, framför allt, på vår regionala organisation där mycket av de näringspolitiska utvecklingsfrågorna naturligt hör hemma. Det handlar om att, genom samverkan mellan myndigheter, näringsliv och forskning, utveckla näringsliv och regioner i ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbara former. Det viktiga arbete som görs i LO-distrikten på detta område ska givetvis fortsätta. * * * Kamrater. Jag yrkar med detta bifall till styrelsens utlåtanden över dagordningspunkt 16 samt sidorna 12 – 27 i riktlinjerna. Jag skulle också, innan vi går vidare, vilja säga några personliga ord. Detta är min sista föredragning på min sista LO-kongress. När klubban faller på onsdag och kongressen är avslutad är det dags för mig att kliva av. Då lämnar jag med ålderns rätt mina över 40 år som förtroendevald inom svensk fackföreningsrörelse bakom mig. Det är mycket som har förändrats sedan jag som femtonåring fick jobb som lantarbetare vid Trolle-Ljungby gods i nordöstra Skåne. – men mycket är sig också likt. Även dagens unga går ut i ett samhälle och ett arbetsliv som präglas av skillnaden mellan de som har och de som inte har. Och även dagens unga fackligt aktiva har därför stora arbetsuppgifter som väntar. Själv har jag fått förmånen att representera mina arbetskamrater, både som förtroendeman lokalt och som ombudsman och ordförande i Lantarbetareförbundet, men också som ordförande för Lantarbetarna internationellt och, nu de senaste åtta åren, som en av LOs vice ordföranden. Jag har, för att låna Stig Malms ord, haft bland de finaste jobb en arbetargrabb kan få. För det är jag tacksam. Att under 30 år fått knyta vänskapsband med fackliga entusiaster över hela vårt avlånga land. Att ha fått umgås med lantarbetarprofiler som Gunnar Sträng och Ivar Lo-Johansson. Att under de senaste 20 åren ha fått knyta vänskapsband med fackliga entusiaster över hela världen, människor som många gånger med livet som insats kämpar för frihet och rättvisa, under förutsättningar som till och med är sämre än de som våra företrädare hade i vår egen rörelses barndom. Allt detta har naturligtvis påverkat min livssyn, till en blandning av ödmjukhet och kamp. Självklart har det också varit fantastiskt att få sitta i det rum där världens starkaste fackliga organisation har fattat så många betydelsefulla beslut och att ha fått vara en del av ett hus som kryllar av kunskap, visioner och hängivna kamrater. Jag är naturligtvis medveten om att det är få förunnat att få uppleva det jag har fått göra. Det är på den vetskapen jag grundar min tacksamhet. Det hör till god sed att man som avgående ska lämna några ord på vägen till den nya generationen. Men jag har egentligen bara tre uppmaningar: Organisera! Håll samman! Och vik inte undan! Det är vad den fackliga kampen handlade om när jag var femton. Det är vad den handlar om idag. Och det är vad den handlar om i alla tider och i alla länder: För det är bara på det sättet vi kan fortsätta att vara världens starkaste fackföreningsrörelse för dem som har världens bästa jobb! Tack ska ni ha, kamrater! http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/1DF3E33964254A20C125745C002D9E68http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/E42F40CFCA3932ACC125742100311A7DFri, 4 Apr 2008 10:56:20 +0200 På europeisk nivå kommer Rüffertdomen att öppna upp för lönekonkurrens och allvarligt rubba förtroendet för EU bland Europas löntagare. När EG-domstolen legitimerar lönekonkurrens genom utstationering av arbetstagare väljer den också bort den sociala dimensionen. Det skriver fackets jurister Claes-Mikael Jonsson, Ingemar Hamskär och Dan Holke. Torsdagens Rüffertdom utgör den tredje deletappen i en serie mål inför EG-domstolen. De två tidigare målen är de numera ökända, Viking- och Lavalmålen ( se mer nedan). En gemensam nämnare för alla tre målen är att arbetsgivare och utländska tjänsteföretag försöker att använda sig av EG-rättens bestämmelser om fri rörlighet för att möjliggöra konkurrens med lägre lönekostnader på den inre marknaden. Fördragets bestämmelser om fri rörlighet (artikel 43 och 49) används som ett instrument för att angripa nationella bestämmelser som reglerar lönenivåerna i medlemsstaterna. Betalade halva lönen Omständigheterna i Rüffertmålet är i korthet följande: Målet rör ett företag som anlitat en polsk underleverantör vars arbetstagare betalades mindre än hälften av den lagstadgade lönen. Enligt lagen i den tyska delstaten Niedersachsen måste företag som lämnar in anbud på offentliga bygguppdrag förbinda sig att betala sina arbetstagare minst den lön som gäller enligt kollektivavtalet för orten. Detta gäller även underleverantörer. Om företaget bryter mot denna förpliktelse riskerar huvudleverantören att få betala ett vite och förlora kontraktet, vilket också hände när det uppdagades att den polska underleverantören betalt sina arbetstagare ca 45 procent av den nationella minimilönen, det vill säga mindre än hälften den nationella minimilönen och avsevärt mycket mindre än kollektivavtalet på orten. Den tyska domstolen har frågat EG-domstolen om delstatens lag är förenlig med EG-fördragets bestämmelser om fri rörlighet för tjänster. Den tyska domstolen menar att upphandlingsreglerna i Niedersachsen hindrar utländska arbetstagare från att utstationeras till Tyskland och få arbete där eftersom deras arbetsgivare förlorar den konkurrensfördelen med lägre löner som de annars skulle ha haft. Mot direktiv och konventioner EG-domstolen har nu återigen sagt ja till lön och villkorskonkurrens och gått på den tyska domstolens linje. Domstolen underkänner därmed FN-organet ILO:s konvention nr 94 om arbetsklausuler i kontrakt där en offentlig myndighet är part. Enligt konventionen ska offentliga kontrakt innehålla klausuler som tillförsäkrar arbetstagarna minst lika förmånliga villkor som gäller enligt kollektivavtal på platsen där arbetet utförs. Det handlar om att skattepengar inte ska användas till att främja social dumpning. Konventionen har ratificerats av tio av EU:s medlemsstater. EG-domstolen har på ett uppseendeväckande sätt åtsadkommit en rejäl kollision mellan EG-rätt och grundläggande internationella konventioner. Dessutom framgår det uttryckligen av EG-direktiven om offentlig upphandling att det är tillåtet att ställa krav på att de löne- och anställningsvillkor som gäller på orten ska tillämpas. Allvarliga konsekvenser På europeisk nivå kommer domen att öppna upp för lönekonkurrens och innebära att förtroendet för EU bland Europas löntagare undermineras allvarligt. Det kan få allvarliga konsekvenser för EU:s framtid. När EG-domstolen legitimerar lönekonkurrens genom utstationering av arbetstagare väljer den också bort den sociala dimensionen. Ett EU som uteslutande handlar om marknad och ekonomiska rättigheter har ingen framtid. Det är därför vår uppfattning att utstationeringsdirektivet nu måste reformeras. Domen får dock inga omedelbara konsekvenser för svensk arbetsmarknad. Det tyska systemet i byggbranschen är helt annorlunda än vårt och svenska fackliga organisationer kan även i fortsättningen kräva kollektivavtal om löner med utländska företag. Kräver ändring Men domen är ändå djupt olycklig eftersom domstolen så entydigt bejakar lön och villkorskurrens i utstationeringssituationer. Det motverkar krav på likabehandling och sund konkurrens. Målet för EU är enligt fördraget bättre villkor och högre lön för Europas arbetstagare. Sammantaget har vi efter dessa tre domar i EG-domstolen fått ett mindre socialt Europa. Det måste vi ändra på! Claes-Mikael Jonsson Jurist LO Ingemar Hamskär Chefsjurist TCO Dan Holke Chefsjurist LO-TCO rättsskydd Bakgrund: Vikingmålet och Lavalmålet I Vikingmålet ville ett finskt rederi (Viking Line) flagga ut ett fartyg från Finland till Estland. Rederiets enda motiv för utflaggningen var sänka sina lönekostnader genom att teckna ett estniskt kollektivavtal, med lägre löner och sämre villkor än det ¬finska avtalet. Det finska sjöfacket hotade då med stridsåtgärder. Ytterst handlar det om fackens legitima intresse av att kämpa emot lönekonkurrens. EG-domstolens beslut innebar att EG-rätten erkänner att facken får tillvarata sina medlemmars intressen. Men också krav på att stridsåtgärder endast vidtas efter att förhandlingsmöjligheterna uttömts. I Lavalmålet vägrade ett lettiskt byggföretag, som fått i uppgift att bygga om en skola i Vaxholm, att teckna kollektivavtal med Byggnads i Sverige. Företaget sattes då i blockad. Byggföretaget väckte talan i Arbetsdomstolen i syfte att få stridsåtgärderna olovligförklarade. Arbetsdomstolen frågade EG-domstolen huruvida den svenska metoden att bekämpa lönekonkurrens stod i överensstämmelse med EG-rätten. EG-domstolens beslut innebar att metoden för att göra svenska kollektivavtal tillämpliga (Lex Britannia) underkändes. Domen innebar också en fundamental förändring av de nivåer på löne- och anställningsvillkor som kan krävas för arbetstagare i utländska företag enligt EG-rätten. EG-domstolen anser att värdlandet endast får kräva minimivillkor av utländska företag. När det gäller lönenivåer är det dock de nationella reglerna som bestämmer vad som är lägsta lön för en viss arbetstagare. Artikeln är också publicerad på Europaportalen.http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/E42F40CFCA3932ACC125742100311A7Dhttp://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/66562DC2194F89D6C1257403005182ADWed, 5 Mar 2008 03:50:18 +0200Bidragsfusk berör oss svenskar djupt. Vi upprörs över att föräldrar kan ta ut ersättning för vård av barn och samtidigt arbeta och vi tycker att det är oacceptabelt om en person tar ut a-kassa och samtidigt arbetar (svart). FUT-delegationen har beräknat att det kan vara 20 miljarder per år som försvinner från våra gemensamma system pga oavsiktliga och avsiktliga fel. Det är givetvis mycket osäkra siffror. Skattefusket i Sverige är dock sannolikt av betydligt större dimensioner. Det beräknas av Skatteverket uppgå till 133 miljarder kronor, 10 procent av de årliga skatteintäkterna. Svartarbetet står för så mycket som 50 procent och Skatteverket bedömer att det kan ha ökat. Internationella skatteupplägg utgör cirka en tredjedel och här finns en mycket stor uppfinningsrikedom, samtidigt som rörligheten över gränserna ökar. Fusk i bidrags- och skattesystemet innebär en oavsedd omfördelning från dem som gör rätt för sig till dem som fuskar. Det bidrar till en ökad skattebörda - givet att vi faktiskt vill värna om välfärdens omfattning så ska ju även fusket finansieras. Denna omfördelning kan få negativa effekter på individernas syn på de regelverk vi beslutat om i demokratisk ordning. Ett omfattande arbete för att förebygga fel och fusk fyller därför en mycket viktig funktion. Dels för att man faktiskt finner en del av dem som felar eller fuskar och kan återbörda pengarna till dess rättmätiga ägare. Kontrollen medför att man hittar uppskattningsvis 22 miljarder kronor per år av de förfelade skattemedlen. Men framför allt påverkar själva risken att bli upptäckt som fuskare allmänhetens beteende. Skatteverket uppskattar att denna preventiva effekt har en mycket stor betydelse. Effekten av kontroll kan därmed inte underskattas. Den förra regeringen anslog 225 extra miljoner till Skatteverket för 2006 och 2007, för att möjliggöra utökad kontroll och stoppa skattefusk. Denna extra tilldelning har inte förlängts av den nya regeringen. Skatteverket belastas istället med en rad nya uppdrag, som hantering av skattelättnader för hushållstjänster och hantering av pensionsförsäkringar som flyttar utomlands. Om det blir som regeringen vill ska verket dessutom inom kort hantera det mycket komplicerade regelverket kring sänkta socialavgifter för tjänstesektorn. Regeringen har med en rad nya förslag på skatteområdet tillfört tvingande arbetsuppgifter för Skatteverket men inte bifogat några extra medel för ändamålet. Skatteverket befinner sig därför i ett ansträngt ekonomiskt läge. I det budgetunderlag som sänts till finansdepartementet denna vecka yrkar man därför på ett anslagstillskott med anledning av nya arbetsuppgifter. Vidare påtalas vikten av en ökad ambition på området nationell och internationell skattekontroll. Detta illustreras väl av de senaste dagarnas belysning av skatteparadisen. Regeringen har visat att man handfast vill bekämpa bidragsfusk. Samtidigt innebär den politik man driver på skatteområdet att man riskerar att tvinga Skatteverket att sätta administrationen av nya skatteregler framför en bibehållen och förbättrad kontroll. Regeringen måste i vårpropositionen tydligt visa att detta inte är avsikten och att skattefusk är ett lika prioriterat område oavsett politiskt styre. Åsa-Pia Järliden Bergström LO-ekonom och ledamot i Skatteverkets insynsrådhttp://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/66562DC2194F89D6C1257403005182ADhttp://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/3FFF937139AE767EC125726B005040A1Mon, 22 Jan 2007 03:36:34 +0200Den moderata arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin har upprepade gånger sagt att han och regeringen står upp för den svenska modellen. Det är säkert förvånande för många med tanke på hur moderaterna lät för bara några år sedan. Förändringen ska först och främst ses i ljuset av den nya moderata strategin att bli ett bredare parti men beror också på följande fakta. Den svenska modellen med mer än 100 år på nacken har fungerat mycket bra. Löne­bildningen i Sverige är stabilare än i de flesta andra länder och antalet konfliktdagar i Sverige är bland de lägsta i Europa. På EU-nivå framhålls ofta den flexibla nordiska mo­dellen som ett föredöme. Ingen regering med självbevarelsedrift kan välja ett annat alter­nativ. Att ändra dagens system på ett grundläggande sätt skulle leda till kaos och uppsli­tande konflikter. Det vet Littorin mycket väl. Därför stod den borgerliga regeringen upp för samma position som den socialdemokratiska i ”Laval-målet”. Det är också därför som Littorin har försvarat konflikträtten i några aktuella fall. Det är i och för sig bra men det hindrar uppen­barligen inte regeringen från att på olika sätt försvaga löntagarsidan. Att försvaga lönta­garnas möjligheter att kräva rimliga löner är till och med det uttalade syftet. Sysselsättningen ska öka genom att det skapas en ny låglönemarknad. Det kräver ökade löneskillnader och mindre trygghet för vissa grupper. Försvagningen av löntagarna är tänkt att ske framförallt genom försämringar av arbets­löshetsförsäkringen, anställningsskyddslagen och förändringar av reglerna för F-skatte­sedlar. När det gäller försämringarna av arbetslöshetsförsäkringen så behöver regeringen egentligen inte bespa­ringen för att finansiera sina vidlyftiga skattesänkningar. Nej, skälet är ett annat. Regeringen vill tvinga löntagarna till mera återhåll­samma lönekrav och på sikt pressa ner lönenivåerna. Ovanpå detta ligger också hotet om obligatorisk a-kassa som försvagar kopplingen till fackföreningsrörelsen. En låg ersättningsnivå i försäkringen, skärpta krav på att direkt ta vilket jobb som helst och försämrade möjligheter till arbetsmarknadsutbildning pressar ner de lägstlönerna, något som löntagarna tvingas att acceptera. Det andra gäller anställningsformerna. Nu genomför regeringen en dramatisk förändring av anställningsskyddet genom att tvååriga visstidsanställningar blir tillåta. Den förändring av anställningsskyddslagen som riksdagen beslutade om i våras och som skulle ha trätt i kraft den första juli i år syftade till att röja upp i träsket av osäkra anställningsformer. Den blir inte av. I stället väljer re­geringen att genomföra en förändring som ensidigt gynnar arbetsgivarna. Det tidigare riksdagsbeslutet byggde på en kompromiss. Arbetsgivarna skulle få fri rätt att använda visstidsanställningar utan att ange några skäl för det samtidigt som den tillåtna tiden för visstidsanställningar förlängdes något. Arbetstagarna fick en förstärkt företrä­desrätt till återanställning samtidigt som en visstidsanställning som varade längre än fjorton månader automatiskt skulle övergå i en tillsvidareanställning. Nu försvinner det som gynnade löntagarna medan arbetsgivarna får behålla sin totala frihet. När det nu blir tillåtet med tvååriga visstidsanställningar kommer den halva miljon människor, främst unga och kvinnor, med visstidsanställningar att bli ännu fler och de kommer att fortsätta arbeta under otrygga anställningsvillkor. Den tredje försvagningen av enskilda löntagares trygghet som regeringen ska genomföra är de aviserade förändringarna av reglerna om F-skattsedel. Man ska kunna betraktas som företagare även om den enda kund man har är den tidigare arbetsgivaren. Det innebär en kraftig förändring av arbetstagarbegreppet. Det som händer om förslaget blir verklighet är att en arbetsgivare först kan säga upp en anställd med hänvisning till arbetsbrist, och se­dan säga välkommen tillbaka om du blir egenföretagare. Om arbetstagaren accepterar – och vem gör inte det om alternativet är arbetslöshet med en ersättning som mot­svarar hälften av den gamla lönen – så kommer hon eller han inte att omfattas av vare sig kollektivavtalet eller arbetsrätten i övrigt. I praktiken kommer alltså arbetsgivarna att kunna välja om de­ras anställda ska omfattas av kollektivavtal och arbetsrätt eller ej. Alla dessa förändringar gör det svårare för våra medlemmar att få rimliga villkor på sin arbetsplats. Men regeringen nöjer sig inte med det. Det ska bli dyrare att tillhöra facket också. Avdragsrätten för både a-kasseavgiften och fackföreningsavgiften slopas medan arbetsgivarna får behålla avdragsrätten för avgiften till sina organisationer. Alla dessa försämringar av villkoren för våra medlemmar riskerar dessutom att försvaga fackets möjligheter att effektivt företräda löntagarna. Så ser strategin ut. Försämra för löntagarna och försvaga facket så att löner och arbetsvillkor kan pressas ner. Vår viktigaste uppgift är att se till att den moderata strategin inte lyckas. Det folkliga uppror som vi redan har kunnat se mot försämringarna i a-kassan är en kraft som vi inte sett i Sverige sedan regeringen Bildts totalhaveri mellan 1991-94. Vi ska ta till vara det engagemanget och värva flera medlemmar till både den fackliga och politiska delen av arbetarrörelsen. Vi ska se till att regeringen Reinfeldt blir en parentes. Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande Erland Olauson, LOs avtalssekreterarehttp://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/3FFF937139AE767EC125726B005040A1http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/056E99085D1AF938C12570440057B316Wed, 20 Jul 2005 05:57:54 +0200Håller Sverige på att få en situation med ”Arbetsmarknadstrafficking” där arbetare luras till Sverige för att arbeta till slavlöner? Frågan måste tyvärr ställas efter flera exempel som avslöjats under senare tid. Den ekonomiska brottsligheten och utnyttjande av illegal arbetskraft är ett välkänt problem och har förekommit inom exempelvis restaurangbranschen sedan lång tid tillbaka. Men nu verkar det även ha fått spridning till andra sektorer. Det har exempelvis förekommit illegalt arbete i ett stort skattefinansierat företag som driver tunnelbanan i Stockholm. Unga spansktalande killar städade perrongerna varje dag utan vare sig arbets- eller uppehållstillstånd. Latinolöner har tyvärr blivit ett begrepp på den svenska arbetsmarkanden. Det finns inga säkra siffror på hur många så kallade papperslösa arbetstagare som finns på den svenska arbetsmarknaden. I den allmänna debatten figurerar siffror från 10.000 ända upp till 50.000. Problemet är således stort och, vad värre är, växande. All trafficking och handel med människor innebär ett oerhört mänskligt lidande. I detta fall är människor helt utlämnade till arbetsgivarens godtycke. De kan – eftersom de vistas illegalt i landet - inte vända sig till samhället för att få stöd. De saknar helt det skydd som våra lagar och försäkringar ger. En del av de papperslösa arbetarna är människor som fått avslag på sin ansökan om asyl. Men det förekommer också direkt rekrytering av arbetskraft utanför EU som kan karakte­riseras som en regelrätt handel med människor. Det här måste få ett slut. I första hand för deras skull som drabbas, men det borde också ligga i varje seriös arbetsgivares intresse. Vi har från fackligt håll slagit larm gång på gång, men vi kan aldrig ta över polisens arbete. Det är inte vår sak att jaga kriminella arbetsgivare som sysslar med grov ekonomisk brottslighet. En brottslighet som dessutom inte kan anses helt ofarlig att avslöja. Arbetsgivare som anställer arbetskraft illegalt är inga välgörare. De drivs inte av ett socialt patos att hjälpa utsatta människor. Det handlar om profit. Jakten på billigare arbetskraft har alltid varit ett medel för högre vinster. Vi måste minska efterfrågan på illegal arbetskraft och samtidigt förstärka de papperslösa arbetstagarnas ställning gentemot sina arbetsgivare. Minska efterfrågan kan vi göra genom att göra det mer riskfullt och mindre lönsamt att anställa illegal arbetskraft. Det bör ske genom att samhället tar krafttag mot den ekonomiska brottsligheten men om det ska ha någon effekt måste dessutom påföljderna för arbetsgivare som bryter mot lagen bli strängare. Men det räcker inte. Risken för upptäckt måste öka och möjligheten till ekonomisk vinst minska. Det kan ske genom att stärka den enskildes ställning. Vi tror att det görs bäst genom att avskaffa straffet i utlänningslagen för den som arbetar här illegalt. På samma sätt som vid prostitution bör vi straffa kunden inte den som blir utnyttjad. Då blir det också möjligt att utdöma ett skadestånd från arbetsgivaren som motsvarar mellan­skillnaden mellan den lön arbetstagaren fått och den som är normal i branschen. Det skulle också öppna möjligheten för ett allmänt skadestånd för den kränkning som arbets­tagaren blivit utsatt för. Det sistnämnda kunde t.ex. ske genom en förändring i lagen om anställningsskydd. En sådan bestämmelse kunde ge den som utsätts för utnyttjande av det här slaget, en möjlighet att kräva skadestånd av arbetsgivaren för den skada och kränkning som uppkommit. Med en sådan lagförändring bör det också bli möjligt för den fackliga organisationen att biträda den enskilde oavsett om denne är medlem eller ej. Idag är många illegala arbetstagare inlåsta på svensk arbetsmarknad. De är tvungna att försörja familjen i hemlandet. Det lilla de får över räcker inte till en hemresa och om de vänder sig till myndigheterna åker de ofta ut utan att ens få ut den lön de kommit överens om. Om vårt förslag skulle genomföras skulle naturligtvis den som arbetar i Sverige ille­galt fortfarande riskera utvisning vid upptäckt men ett kraftigt skadestånd skulle ge en möjlighet till nystart i hemlandet. Vanmakten skulle brytas och arbetstagare skulle våga träda fram och berätta om missförhållanden. Den moraliska grundfrågan handlar om vem som borde vara måltavla för samhällets in­satser, de papperslösa eller de som utnyttjar papperslösa? För oss inom fackföreningsrö­relsen är det uppenbart att de verkligt kriminella är oseriösa arbetsgivare och agenter som profiterar på människors utsatthet. Vi har därför valt sida och valt att koncentrera resur­serna på att minska efterfrågan, det vill säga rikta insatserna mot de arbetsgivare som missbrukar människovärdet. Det är den enda rimliga vägen att gå. Så länge det finns en efterfrågan kommer det också att finnas ett utbud. Lösningen på problemet är inte heller att bevilja en allmän amnesti och tro att det löser problemen. Risken är istället att det uppmuntrar till ny rekrytering. Också arbetsgivarna på den svenska arbetsmarknaden borde ha ett intresse av att för­hindra en osund konkurrens. För oss är frågan självklar. Arbetskraft som utnyttjas är alltid en fråga för facket. För oss är det en fråga om solidaritet. Vi stödjer varandra i insik­ten om att det gör oss alla starkare. Då spelar det ingen roll om det är laglig eller olaglig arbetskraft som utnyttjas. Vi välkomnar människor från andra länder som kommer hit för att arbeta i Sverige. Det berikar Sverige och det utvecklar vårt lands konkurrenskraft. Men det är något helt annat än den människohandel och hänsynslösa utnyttjande som sker idag. Det borde alla som har ett intresse för människors lika värde kunna sluta upp kring. Där är vi tyvärr inte idag. Vi är från LOs sida beredda att hjälpa dem som utsätts för denna exploatering. Frågan är hur angelägna samhället och de seriösa arbetsgivarna är? Där finns ännu en del att bevisa. Att införa en möjlighet till skadestånd för dem som drabbas på det sätt som vi föreslår här borde vara en väg som är värd att pröva. Erland Olauson avtalssekreterare Leif Håkansson tredje vice ordf http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/056E99085D1AF938C12570440057B316http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/E27AA59D6739124FC1256F26003A782EThu, 7 Oct 2004 12:38:38 +0200När tidigare generationer gick i skolan fick de lära sig att Sverige var världens mest rättvisa land. Trots dåliga betyg kunde de flesta få jobb direkt efter nio år skolan. Efter en kort tids väntan i bostadskön kunde många flytta in i sin första egna lägenhet. De flesta arbetade heltid i trygga anställningar. Sverige var ett tryggt land att växa upp och bli vuxen i. Men så är det inte längre. Det har blivit svårare för ungdomar att överhuvudtaget få en fast anställning och det har blivit lättare att få sparken. Utan fast anställning är det i praktiken omöjligt att skriva kontrakt på en bostad och skaffa ett telefonabonnemang eller ta ett banklån. Ungdomars väg in i vuxenlivet är besvärligare än för tidigare generationer. Ungdomar etablerar sig allt senare på arbetsmarknaden. År 1990 hade sju av tio ungdomar jobb vid 20 års ålder. Drygt tio år senare är det först vid 27 års ålder som lika många har arbete. Ungdomsarbetslösheten har tydliga klassmönster. Den slår hårdare mot ungdomar ur arbetarklassen som har utländsk bakgrund och ju lägre utbildning desto större risk att fastna i arbetslöshet. Risken är sju gånger större att bli arbetslös för den som inte klarat grundskolan i förhållande till de som gör det. Till detta kommer att arbetsgivarna ofta betraktar unga som andra klassens arbetskraft, en reservarbetsarmé som erbjuds väldigt osäkra anställningar. De får jobb när konjunkturen går upp, men blir de första som får gå när det blir sämre tider. Hela 96 procent av alla löntagare vill ha en fast anställning. Men mer än var sjunde anställning är en tidsbegränsad anställning. Tillsvidareanställningarna bland ungdomar har minskat dramatiskt på bara tio år. Idag är det bara varannan 20-åring som har en fast anställning. När det gäller möjligheten att försörja sig på sitt arbete är situationen lika illa. Väldigt många ungdomar får inga heltidsjobb. De jobbar mindre än vad de skulle vilja göra. Varannan LO-kvinna under 25 år är idag hänvisad till en deltidsanställning. Genom att unga har fått en alltmer otrygg och utsatt position på arbetsmarknaden har deras hälsa försämrats. Ohälsan bland unga ökar kraftigt. Ohälsotalen för framförallt unga kvinnor mellan 20-24 år har de senaste fem åren ökat med drygt 80 procent. Nu behövs det satsningar för att få ner ungdomsarbetslösheten. Det är fem punkter som måste prioriteras. · Regeringen måste ge AMS ökade resurser för att öka antalet platser på arbetsmarknadsutbildningen. · Antalet platser inom aktivitetsgarantin behöver öka med minst 15 000 platser. · Bättre ekonomiska förutsättningar för ungdomar att pendla till där jobben finns. · Den yrkesinriktade gymnasieutbildningen måste förbättras. · Stärka anställningsskyddet och stärk rätten till heltidsarbete. Ungdomar har rätt till jobb och fasta jobb på heltid. Så kan den växande ohälsan bland ungdomar bekämpas. Johan Ingelskog, ungdomsombudsman LO Madelene Bendetcedotter-Persson, utredare LO http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/E27AA59D6739124FC1256F26003A782E